Jag säger att jag är för egoistisk för att skaffa mig någon att hålla om, att bry mig om.
Men jag är inte bara egoistisk.
Jag är så fruktansvärt rädd.
Ett förhållande kan man inte kontrollera för man är två stycken som ska ha det bra. Teamwork.
Men vem orkar med mig? Och vem orkar jag med?
Det är bättre att vara ensam och fortsätta vara det än att gå från att inte vara ensam till att bli lämnad alldeles själv.
För jag antar att han skulle lämna mig när han förstod hur konstig jag var. Eller snarare när han insåg hur tråkig jag är.
Jag är skiträdd. Jag har blivit lämnad en gång när vi inte ens var två stycken. Han hade aldrig mig men jag hade honom och han råkade vara min första kärlek.
Det är så längesen nu, pinsamt längesedan. Jag har inga känslor av kärlek kvar till honom. Men den första kärleken är alltid den första.
Han lämnade ingenting, men det kändes som han lämnade mig. Och jag har försökt våga släppa alla tankar om perfektion. Men jag vill inte bli bortgjord igen.
Varför blogga om mitt tonårshjärtas sorger?
Jag har inte hjärta att skriva det någon annanstans, för jag kan radera allt det här den dagen jag känner att jag inte vill att hela världen ska kunna se det.
Men en dagbokssida går inte att riva ut.
