Spring aldrig i skogen.

Idag var det orientering i Änggården och jag kan säga så här; 

Det var för jävligt.

Dels skulle hela klassen springa ihop. På två sekunder var alla borta.

Det var kuperat. Alltså upp ner upp ner upp ner. Och det klarar varken mina lungor eller mina ben av.

Det var berg. Hårt. Stötar som gick upp i hela ryggen.

Men det fanns två små ekorrar där ute i skogen som var mina änglar. En hette Tobbe. En hette Carro. Och de gjorde situationen lite roligare. Speciellt när vi ska ringa vår gymnastiklärare för att be om hjälp med vägen och varken har teckning eller en aning om vart vi håller hus.

Nä. Aldrig mer orientering.